5 liederen op 38 - 1

Höstkväll

Tekst: Viktor Rydberg

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän öfver skummande sjö, öfver susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär
falken dväljes i klyftans skygd
trött att jaga han gömt sin näbb
vingens af skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar allt mer öfver moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung ock mossa.
Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
öfver västliga kullars rand,
dagens hviskande afsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarna sorlar af vemods sägner
födda af molnens jordkringsväfvande skumma tankar;
sjöns emot stranden brutna våg
brusar af dunkla ödens gång ;
röster, skälfvande hemskt af smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes af stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?

xx

Herfstavond

xx

De zon gaat onder, en de wolken dwalen triest
over het schuimende water en de ruisende schemering van het bos.
Een meeuw krijst op de verlaten rotsen,
een havik zit beschut in een spelonk,
moe van de jacht verbergt hij zijn snavel
onder een met regen bedekte vleugel.

De zon is onder, het donker bedekt de dennen in het veen
en de bergen, waar beekjes zuchten tussen de heide en het mos.
Een flauw licht, lichtgeel, blijft hangen
aan de rand van de westelijke heuvels,
de echo fluistert het afscheid van de dag
ver weg in de ingedikte schaduwen.

[ . . . ]

De volledige tekst kunt u per email opvragen.
Klik hier voor de voorwaarden.